Senaste inläggen

Av confusedmother - Söndag 14 okt 21:24

Alla tankar och känslor som finns inom mig måste ibland bara få komma ut, idag var en sån dag. Allt bara snurrar i huvudet och får jag inte ut det kommer det kväva mig inombords. Jag kommer må så jävla dåligt och jag vill inte hamna där igen! Jag vägrar!


Så vad blev det av dagen förutom alla måsten som alltid finns där? Ett massbygge av lego utan barn. Ibland måste till och med jag få ta fram barnasinnet, vilket aldrig händer. Timmarna flög fram, kreativiteten flödade och hjärnan mådde så bra! Lego, pussel, skriva eller kanske måla, finns det något bättre för själen? Kanske promenader och svenska deckare men iallafall, denna tiden var dyrbar för mig och mina tankar.

Nu är det dags för sängen Zzzz

ANNONS
Av confusedmother - Lördag 13 okt 22:15

Ja vad säger man?... då var denna resan slut. En väldigt overklig känsla som ännu inte riktigt hunnit smälta in i vardagen och i vår verklighet. En känsla av tomhet blossar upp då och då. Att aldrig mer få se, höra eller känna på samma vis. Barnens frågor som ska besvaras på kvällarna, bilderna som finns kvar på en helt slutkörd människa precis efteråt och slutligen tankarna på hur livet går vidare. För mig känns det på ett sätt för en annan på ett helt annat sätt. Mitt i allt detta kaos av känslor ska vardagen ändå skötas. Jobb som strular men tack och lov snart ska bytas ut till förhoppningsvis något bättre. Och en hopplös känsla av att aldrig finns ro och lugn inombords. Det är kört just nu. Det finns ingen ände eller slut på just detta. Instängd, så fruktansvärt instängd. Jag kan inte längre andas. Allt är tungt och övermäktigt. Knuten i magen finns åter där och det känns som den kommer att bli kvar ett tag. Det lär inte lukras upp i första taget. 

ANNONS
Av confusedmother - Onsdag 8 aug 23:52

Visst var det underbart att gå till jobbet igen när tankarna i hjärnan snurrar för mycket men ensamheten och verkligheten hann i kapp och slog allt för hårt. Allt från vattenläckor, ångest, bitterhet, skitsnack, nya barn, barn som inte lyssnar, spyor, uppkäftighet, byggarbeten och fan vet jag. Glädjen slocknade, orken tog slut och tårarna steg. Tankar som:


- ska det vara så här?

-kommer jag någonsin bli nöjd?

-är jag ett totalt nervvrak?

-varför pluggade jag över huvudtaget?

-hur länge håller jag ihop?


Infann sig väldigt snabbt och väl, speciellt på natten. Ska jag bli en sån där halvfet bitterfitta som jag absolut inte ville bli. Ska jag bli runt 60 år och fundera över vad som blev av mitt liv. Tvinga barnen att lyssna på gammeldags flanosagor som de inte ens förstår ordens betydelse av längre. Eller en aktiv genustänkande, IKT-älskare som alla hatar. Jag har bestämt mig att jag måste bort därifrån innan jag förgås inifrån men vart?! Är det inte samma överallt? Någonstans i mörkret har jag ett mål men tjänsterna är få och väntan lång. 


Jag trodde att efter pluggandet kunde jag få slappna av lite men den pressen som är nu gör mig sjuk. Likaså ledigheten. Jag hinner aldrig vila ikapp på riktigt. Hemma kryper måstena och oron upp över halsen på mig. Jag kvävs. Idag kom nya möbler, kartonger överallt, smuts och grus över hela golvet (igen), disk, disk och disk, mat måste lagas, barn tas omhand, barns kompisar, trösta ledsna och lite vilsna tonåringar, försöka vara stark inför sjukdomar och kunna ge någon form av stöttning. Idag tog jag lite slut. Bar mig inte bra åt på jobbet, betedde mig så sol jag hatar att de andra gör, sjönk till samma nivå och jag skäms. Skäms för att låta som en gammal bitterfitta med mitt gnäll, fasar för morgondagen men låtsas hålla fasaden fin utåt på instagram. Skickar lite hjärtan tillbaka och låtsas gilla (det är ju kanske inte så långt kvar där) eller? Ja som ni ser min första arbetsvecka är snart gjord. Min tröst är att jag faktiskt gärna får ta lite ledighet snart igen då alla har fått mellan 4-6 veckors semester men jag bara 2, någon måste ju ta jouren och jag var ju ny. Där föll den lotten. Och glöm för guds skull inte den viktigaste meningen på vår avdelning:


-här är vi nästan aldrig sjuka när vi är dåliga, vi kommer ändå. Man kan vila här, vi vill inte ha en massa vikarier. Självklart om du är riktigt sjuk så men vi är inte hemma för småsaker.


Nejdå jag känner absolut ingen press, 4 halsfluss, 1 bihåleinflammation, 1 magsjuka och 1 förkylning senare så ligger min närvaro minus 1 fucking vecka (5 dagar) vid ett tillfälle. Nej jag känner absolut ingen press.


Idag (natt) orkar jag inte mer... Jag är slut men ingen ser, färdig inombords men finner ingen riktig ro. Kroppen värker igen men jag orkar inte söka, hinner inte, vill inte. Kanske stress kanske något annat.. olika läkare varje gång. Ingen lyssnar och ingen frågar. Nu har tiden gått ytterligare och jag börjar lära känna min kropp själv men utan någon läkares ord spelar inget någon roll. 


-har du ont? Vila lite då. Byt kudde.

-kanske är du lite hypokondriker? Hehehe.


Ja kommentarerna är många och jag pratar inte mycket om det längre. Inte på jobbet, mest hemma men att prata i cirklar ger inte mycket. Provar att bygga upp immunförsvaret med olika alternativ, ingefärsshot, gurkmejanpasta, hälsosam kost, promenader, sömn men vi får se.


Nu är jag nog klar med detta enorma inlägget. Kanske blir det lite sömn inatt om inte så ringer klockan om några timmar och en ny underbar dag på det skitstället börjar... godnatt imorgon blir nog en bättre dag.

Av confusedmother - Lördag 4 aug 22:17

Äntligen hemma kan jag ju börja med. Efter 2 intensiva veckors semester så är det snart dags för jobb igen. Letar dock annat då jag verkligen tagit mig en funderare kring om det är där jag vill bli fast eller inte. Just nu ligger det ute många tjänster så det får bli till att hålla ögonen öppna. Ångesten har lugnat ner sig en del och jag kan tänka logiskt igen. Många perioder med detta gör att det är något lättare att hitta tillbaka till det "verkliga" livet. Däremot har jag börjat fundera mer och mer på att faktiskt söka riktig hjälp för att få bukt med tankarna som får iväg alldeles för fort ibland. Jag har ju fått hjälp tidigare vilket har gjort stor nytta men nu är livet lite upp och ner igen. Jag lär mig aldrig hejda i tid innan det är försent. Nu blir det iallafall sängen och för förhoppningsvis lite god sömn nu när det är något svalare.

Av confusedmother - Torsdag 26 juli 22:57

Äntligen lite ledighet, en välförtjänt semester och vad händer? Ångest... ångest åt helvete! Efter en jävla artikel om cancer igen. Jag skulle aldrig läst, jag vet men det är lätt att vara efterklok. Det är ju så jäkla nära oss just nu. Man vill leta hopp men det finns inget riktigt... jag har mått så bra det senaste ang all oro för c... kunnat tänka logiskt som en normal människa men någonstans var jag ändå lite förberedd på att det kunde komma nu när jag väl tog ledigt. Det ger ju en tid att tänka desto mer. Tyvärr är jag väl bara sån, en som tänker och funderar över livet... inte så mycket att göra åt. Jag vet att när jag stressar, tänker för mycket och inte har de rutiner jag brukar kaosar ALLT! Vill jag vara sån? Nej! Men läget är som det är och då gäller det att höra det bästa av det. Ge Dan i nyheter med c på ett tag. Undvika att tänka på sjukdomar så långt det går och verkligen komma ihåg att ångesten ALLTID går över. ALLTID. Nu fick jag iallafall ur mig en del. Vi åker hem ett par dagar för att sedan bege oss iväg 3 nätter till. Sen är det tillbaka till verkligheten. Men jag har världens mest fantastiska familj som accepterar att jag har lite konstiga perioder, de stöttar och finns där på sitt sätt. Nu är det läggdags inne  frukost och packning imorgon sen blir det hem till nya hemmet och försöka bo in sig.

Av confusedmother - Fredag 22 juni 22:36

Att se dig tyna bort är tungt. Så oändligt tungt. Du var alltid igång, hundra grejer samtidigt, allt skulle göras. Nu, med en gång, med det samma. Annars var man lat. Trött fanns det inget som hette. Sova, det kunde man göra sen. Först skulle allt vara klart. Jag vet inte hur många gånger du skakade på huvudet åt mig, höjde handen eller suckade åt att jag lät saker bero tills tiden fanns. Vi skojade om att du var som en durasell-kanin. Det fanns liksom inget stopp. Nu skulle jag ge mycket för att du skulle få din energi tillbaka. Plinga på dörren för att titta till oss, se så jag duschat min dotter, strykt klart tvätten eller få äta din mat igen. Istället ser jag dig ha ont, blicken är tom, du är så liten. Du har åldrats så mycket på så kort tid. Jag ser att du plågas och är rädd, samtidigt som du stängt av en del av dig. Du går på reserver. Nu väntar ännu tuffare behandlingar. Min mage knyter sig och i halsen finns en stor klump. Bröstet känns så tungt när vi ses. Det gör ont att se din/min familj i ögonen när vi pratar om detta. Jag har blivit duktigare på att stänga av, inte gripas av panik varje gång. Jag skjuter det framåt. Framåt så långt det går. Just nu önskar jag bara att du inte har ont. Att du får frid. Sist jag önskade någon det fick jag inte ha min morfar kvar. Jag hoppas att han slapp lida och fann sin frid. Hoppet är ju det sista som överger människan men att se någon plågas in i det sista och vara helt slut. Det får iallafall mig att tvivla och känna en sån enorm hopplöshet. 


Jag var bara tvungen att skriva av mig, känslorna har varit många både igår och idag. Nu har jag tömt dem här, nu kanske tyngden i bröstet kan lätta lite igen och jag orkar vara som vanligt. Helgen bjuder på både jobb hemma och en utflykt med familj och släkt. Det behövs emellanåt. Nu tar jag helg med en bok och låter tankarna vandra tillbaka igen. Godnatt.

Av confusedmother - Söndag 10 juni 22:36

Livet har varit riktigt fint en tid. Mycket att ta in på jobbet och många beslut som fattats men jag vet nu vad jag vill och ska se till att komma dit. Det enda som behövs är tålamod. 


I eftermiddags vände dock lyckan, livet vändes återigen upp och ner. Nya besked, skrämmande och dåliga. Jag vill ändå vänta tills jag hör det muntligt innan jag tar ur något i förskott. Någonstans har jag nog backat ur allt detta hemska. Jag står mer som en åskådare vid sidan om. Livrädd för att ta upp ändras känslor "för mycket" så att säga. Det är något jag verkligen försöker ta till mig och framför allt lära mig. Alla de enorma känslorna jag känner behöver inte alltid vara mina egna. Hur sjukt det än låter så lyckas jag alltid läsa in för mycket av vad andra känner. Jag försöker förbrillt sålla mellan mina egna och andras känslor. Hade jag känt alla de känslor jag först kände, hade jag gått sönder totalt. Det är ju inte jag som går sönder men ett stort hål fyller mig. Det är så mörkt och det skrämmer mig. Någonstans har jag ändå lyckats ta distans, mycket tack vare jobbet men jag ser att det tär på mina nära och kära och det är svårt att se. Det gör det på mig med men det är inte jag som står allra närmast. 


Nu ska jag försöka sova innan klockan börjar ringa.

Av confusedmother - Måndag 30 april 20:18

Bara ett snabbt blogginlägg från mobilen är vad jag kan och orkar just nu. Jag är så mentalt slut till och från att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, samtidigt som livet runt omkring en bara fortsätter. Dag ut och dag in. Timme efter timme tills det blir till veckor som övergår till månader. Jag är både glad och helt förtvivlad över jobbet som förskollärare. Samtidigt som hemmet inte sköter sig själv, likaså alla måsten som mat, tvätt och försöka hålla modet uppe. Alla dagar är givetvis inte så här men jag har sparat så mycket känslor just nu, liksom bara tryggt ihop dem i ett mörkt hörn i bröstet och just ikväll behöver allt bara få pysa över lite. En liten lucka att öppna. Det som är det absolut tyngsta och som nog är den största orsaken till hur jag känner och mår är ändå den jävla sjukdomen som drabbat min svärmor. Den tar, suger ur allt jävla positivt. Det skrämmer mig så enormt med denna ovishet. Det tar så hårt på psyket. Min kropp reagerar på minsta lilla stress just nu. Sköldkörteln gör ont, lymfkörtlar svullnar och kroppen värker. Jag vill bara stänga av allt detta för en stund. Leva och njuta av det. Bara få vara och älska livet just som det är men vissa stunder är så mörka.nu bara värker jag ur mig mitt allra mörkaste men det ger mig ett andrum till att orka ta mig igenom denna svåra och framför allt tuffa tid. Mitt i allt detta så sårar min dotters pappa henne gång på gång. Det värker i hela mig när han sårar henne. Fan! Men nu är det som tynger mig ute för stunden och jag har hittat ett någorlunda sätt att hålla mig ovan ytan för tillfället men jag känner ändå att det är skrivandet som läker mest så mer inlägg lär det bli framöver. Jag är så glad att jag har denna sidan att bara kräkas ur mig allt på. Nu ska jag återgå till min lediga kväll och hämta nya krafter inför morgondagen som jag dessutom är ledig på. Rikligt med sömn, motion och mat. Bort med mobil och fram med böcker så lite bättre blir det nog. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se